Amos Andersons intresse för kyrkomusik hade börjat redan i barndomens Kimito. På Amos förra sommarresidens Söderlångviks museum finns en orgelharmonium som härstammar från hans barndomshem. Enligt vad som berättas drömde han i ungdomen om att bli kantor, men livet förde honom på andra vägar. Han fortsatte emellertid att odla sitt intresse för musik och var länge ordförande för Svenska oratorieföreningen. Han stödde också körsång på många sätt.

I kapellets sidorum lät han bygga en ståtlig orgel som blev färdig till invigningen av våningsplanet 1926. Director musices John Sundberg planerade dispositionen av orgeln och den byggdes av Kangasala orgelfabrik, som ägdes av Martti Tulenheimo. Trämaterialet kom från Andersons egen såg. De konstfärdiga dekorationsmålningarna med musikanknutna änglamotiv gjordes av Henry Ericsson (1898−1933). Konserter hölls vid fest­ligare tillfällen.

Orgelns traktur var pneumatisk med sju självständiga stämmor och en transmitterad stämma. Orgeln byggde om 1938 och karaktären gick därmed över från den romantiskt mörka klangfärgen till en mera klar, neoklassisk klang. Orgeln stämdes på nytt 1965 i samband med att museet öppnades. Instrumentet användes sällan och var i dåligt skick tills det genomgick en fullständig restaurering 2009. Motsvarande sällsynta instrument i privathem har funnits bland annat i Gallen-Kallelas Kalela i Ruovesi och i Emil Wikströms konstnärshem Visavuori i Sääksmäki.

I orgelrummets fönsternisch fanns ursprungligen en väggmålning i medeltida stil, med växtornamentik som motiv. Den målades senare över men har nu återställts utifrån bevarade fotografier.