Storkyro gamla kyrka, tillägnad helige Laurentius, är den betydelsefullaste historiska sevärdheten i hela södra österbotten. Den står mitt i landskapets äldsta bebyggelse och har härmed behärskat hela Nordkyro kyrkolän, varav det under århundradenas lopp har bildats inalles 27 socknar.

Traditionen vet berätta, att det på samma plats redan tidigare har funnits en mindre träkyrka. Den byggdes av munkar i klostret, beläget på den plats där Storkyro prästgård nuförtiden ligger.

Den nuvarande kyrkans äldsta bevarade del är sakristian på norra sidan. Den är byggd av tegel och är sålunda enastående i vårt lands medeltida kyrkliga arkitektur.

Kyrkrummet, som är av gråsten,är enligt traditionen byggt omkring den gamla träkyrkan. Strukturella omständigheter bevisar, att det är nyare än sakristian, sannolikt byggt vid slutet av 1300-talet.

Vapenrummet på södra sidan är byggt senare än kyrkrummet. Kyrkrummet är 33 m långt och 11.3 m brett och 24 m högt. Väggmurarnas tjocklek varierar mellan 160 och 200 cm.

Om kyrknas byggande, som med dåtida medel har varit ett verkligt jättearbete, finns mångahanda sägner. T. ex. lär en man vid namnet Tohni (från Töysä) ha burit en stor sten från Simpsiö by (4 mil härifrån). Han murade stenen i västra gaveln och därför kallas det runda rosenfönstret under denna sten för "Tohnis fönster". Detta fönster är förresten det enda fönster som ännu har den ursprunliga storleken. De andra fönstren förstorades i samband med reparationsarbeten år 1707 och då högg man upp ett nytt fönster i norra väggen.